Jag besökte Thomas Hardy´s födelsehus nära Dorchester en regnig dag i augusti 1977. Solen stack fram och regnpärlorna glittrade på ormbunkarna och spindelväven i den omslutande engelska grönskan. Även jag kände Thomas Hardy´s märkliga utstrålning. Jag hade redan då läst en hel del av hans verk. Tess av d´Urberville hade gjort mig vansinnigt upprörd över den "rena" (Hardys egen beteckning), oskyldiga kvinnans utsatthet. Jag kunde inte se filmen med Natasja Kinski, det var för otäckt.
Jude the obscure, en något komplicerad historia, blev min favoritbok av Hardy. Mörk, tragisk, även den en skildring av den obetydliga människans utsatthet. Kanske kunde jag applicera den på 1970-talets samhälle och kvinnosyn, kommer inte ihåg.
Sedan svärmade jag för Alan Bates (1934-2003) i TV-serien när han gestaltade den vänlige, respekterade borgmästaren i Casterbridge med ett mörkt förflutet.
Svärmeriet flödade allt mer för Alan Bates när han spelade den robuste, buttre lantarbetaren i Fjärran från vimlets yra. Men.... var det inte Julie Christie och inte Julie Andrews du menade i ovanstående artikel?
Du skriver att Thomas Hardy är bortglömd. Jo, det är kanske så men som den anglofil jag är, tycker jag fortfarande han är värd att lyftas fram som jämförelse med Charles Dickens realism och Jane Austens romantiska vardagsskildringar.
<code><iframe width="100%" height="315" src="//www.youtube.com/embed/36dlqoHqHMY" frameborder="0" allowfullscreen></iframe></code>
↧